söndag 31 juli 2016

Lite olika minnen från fb.

Tänkte dela med mig av lite skriverier jag skrivit genom fb denna dag. Kan kanske bli fler sådana inslag längre fram här i nattbarn.

Den 31 juli 2013 kl 12:40 ·
Du kan få vem som helst att falla som en pall framför mina fötter.
Men att sitta och ljuga och påstå man är en annan person bakom rodret där går gränsen.
Du kan få vem som helst att lyssna på dina ord.
Men jag ser rakt igenom dig oavsätt om vi sitter flera mils avstånd och är på internet.
Du kan få vem som helst att dikta hop en smörja som är dess like.. 
Men det finns saker du aldrig vet om mig eller om din vän.

Den  31 juli 2015 kl 21:04
För mig är vänskap som en oslipad diamant.
Jag menar att vill jag vara nåns vän ska jag känna personen på djupet
det vill säga av hela mitt hjärta inte inte så där ytligt, kallt och tråkig.
En äkta vän för mig ska man kunna våga lita på, skratta med, finns där när nån av oss faller.
Känner många som kan vara mina vänner, men fåtal av dem känner jag inte.
Även om man träffats nån gång ibland, så känner jag inte dem.
Inte som på djupet, inte som den där oslipade diamanten.
Sann äkta vänskap för mig gör ont när nått går sönder,
hjärtat bankar och smärta och gråt väller upp och jag blir oerhört sårad.
Vill skrika ut min smärta av vindar av känslosamma stormar.
Så att påstå att jag har vänner är inte det samma om en sann äkta oslipad diamant.

(gästbloggare) Hur jag upplever min frus sjukdom.

Tja, tja. Det har kommit in ett bidrag som gästbloggare. Och här är personens bidrag. 

Hur jag upplever min frus sjukdom.
Min fru hade åkt in på sjukhuset pga att hon svalde en massa tabletter, när jag inte var hemma. (Jag var hos en kompis). Fick samtalet att hon gjort som hon gjort, vilket blev ett av de värsta samtalen nånsin. Jag fick knappt ur henne nånting, hon bara storgrät och sa att hon svalt tabletter. Jag klev in i en chock, och istället för att be min kompis köra mig hem, så åkte vi hem till honom och kollade film osv. Efter att vi kommit hem till honom, fick jag SMS från min frus studieledare, där hon skrev att min fru åkt in på sjukhuset, och därefter en rejäl utskällning för att jag inte åkt hem. Jag ljuger inte om jag säger att det kändes som att hon sparkade på en som låg ner. Jag berättade för min kompis senare på kvällen, då han förmodligen sett hur jag mår. Så jag fick lite stöd av honom. Vi gick och la oss, och jag sov knappt på hela natten. På morgonen ringde min fru, och det var så skönt att höra hennes röst. Hon hade åkt in på psyk i Hudiksvall, och ville att någon skulle komma dit med kläder. Han som hon tänkt skulle göra det skulle åka till Gävle och hålla tal. Så jag bad om att få återkomma, för jag tänkte (Och frågade) min kompis om han ville ställa upp, vilket han gick med på. Så jag ringde min fru och berättade, och hon blev glad. Så hon SMSade en lista på vad jag skulle hämta. Så efter en stund (för att kompisen skulle vakna), åkte vi, först till Statoil och tankade, sen hem hit och hämta det hon skulle ha, för att sen åka till Hudiksvall. Den resan kändes extra lång, för att jag längtade efter min fru. Så vi kom dit, och skulle gå till avdelningen hon var på, vilket inte var det lättaste. Vi gick vilse typ 3 gånger, innan vi hittade dit. När vi kom dit, var en annan kompis där, och vi satt och snackade en stund, men det kändes bara så skönt att få vara i min frus sällskap.

Sen skulle vi åka hem, jag var rejält nere, och fick en kram av min frus kompis, hon så på mig att jag behövde det. Därefter åkte jag och min kompis till Max utanför Hudiksvall, där vi käkade på drive-in. Det gick väl inte så bra, spillde ut min cola på hans golv, så det var bara att torka. Som tur är blev han inte arg. Sen körde han mig hem, så jag kunde landa, och ta in vad som hänt.. Det var rätt svårt men jag är glad att det "gick bra" och att hon fick hjälp, då jag sett att hon inte mått så bra. Det har förvisso inte jag heller men det är en annan sak.

På kvällen upptäckte hon att jag inte fått med mig allt till henne, så jag och en annan kompis skulle åka dit på Måndagen (dagen efter, alltså). Det gick bra, men man märkte av hans kaffesug, hehe. Så vi åkte dit, och återigen var det rejält skönt att få träffa henne. Denna gång var hon ensam där.

Så gick veckan, och saknaden blev större. Jag hade bra stöd av kompisen jag var hos när allt hände, vi pratade på skype varje dag och inte bara om det, utan om allt. Så kom söndagen, och vi hade bestämt att jag skulle komma dit och hälsa på och ta med lite mer kläder. Så jag tog bussen in, och gick upp och hälsade på henne. Det var ganska mysigt, men jag ville ju ta med henne hem, vilket jag inte fick.

På måndagen efter hade hon blivit sämre, så hon skulle åka till Gävle. Jag blev ledsen, då det skulle vara längre, och jag kunde inte komma dit och hälsa på som jag ville. Jag berättade detta för min kompis, och han ville att jag skulle följa med honom hem över natten, så jag fick något annat att tänka på, vilket jag gjorde.

När jag kom hem dagen efter hade jag fått låna ett bilspel av honom, så jag satt och spelade det så jag inte tänkte så mycket på annat.

Så gick veckan, och saknaden efter min fru blev större..Men så kom dagen då hon fick komma hem.. Jag skulle åka till Gävle och hämta henne. Så jag åkte in, och fick vänta ett tag på henne i Gävle. Men när jag väl träffade henne var hon som en helt annan person. Då hade hon fått diagnosen Posttraumatiskt Stresssyndrom.

Jag hade noll koll på denna sjukdom, men jag förstod ganska snabbt att jag måste behandla henne varsamt, alltså ännu mer varsamt än vad jag redan gör. Hon berättade på hemresan att hon länge sett mig som en annan person, och att hon knappt hade något minne. Jag hade ganska svårt att ta in detta, och började nästan gråta på tåget. När vi kom fram till Ljusdal gick vi till Apoteket och köpte medicin som hon behöver. Sen gick vi till Coop, för jag tänkte köpa grillad kyckling då varken jag eller frugan hade någon lust att laga mat. Men de hade ingen kyckling, så vi åkte till ICA, som inte heller hade någon kyckling. Så vi köpte varsin fryst pizza. När vi kom hem till lägenheten ville frugan låsa upp, och öppna, vilket var ok. Men hon kände knappt igen sig när hon kom in.

Vi gick och la oss i sängen och vilade en stund, och bara höll om varandra, vilket var väldigt skönt.

Tiden gick, och jag börjar komma in i det. Men i samma stund började min depression visa sig, väldigt starkt, med självskadebeteende och självmordstankar. Så jag sökte hjälp på sjukhuset, ville egentligen bli inlagd, men jag fick medicin och remiss till psyk istället. Jag upplever att medicinen fungerar sådär, har fortfarande självmordstankar och självskadebeteende, men kan kontrollera det mer.

Hur som helst, så bävar jag för när min fru ska duscha, då det oftast är där hon får panik, och antingen smäller huvudet/handen i väggen, eller gråter/gnyar. Så då får jag ta hand om henne, säga att allt är ok osv. Men allt är inte ok. Jag saknar min fru. Min gamla fru, som jämt var glad och påhittig.

Senast igår fick jag dumma tankar, och kände att hon hade det bättre utan mig. Men när vi kramades i köket kändes allting så rätt. Så skönt.. Så tryggt..

Men jag tänker låta det ta den tid det tar. Det viktigaste är att min älskling blir frisk. Jag vet inte hur lång tid det kommer ta, jag vet inte hur mycket energi det kommer krävas. Det enda jag vet är att jag älskar min fru, och hon är det viktigaste i mitt liv.

lördag 30 juli 2016

Värdelös

Känner mig värdelös. missnöjd och så trött på min vikt. Mår så dåligt att jag inte vill se mig själv i den där dumma spelarna.

Spelar roll om jag äter mindre, äter ingenting alls eller springer flera km. Så går jag inte ner. Mår så dåligt att jag vill bara lägga mig i sängen och inte vakna upp. Har svårt att vända mig i sängen utan vaknar med värk varenda dag.

Varit till deatister eller hur de nu stavas. Varit till näst intill varenda läkare med en värkande mage, samma resultat ingen ser fel på mig. Ändå har jag diareer och elände. Så jag kan knappt gå. Otränad kropp..Ja och..kan ju knappt inte röra mig pga mitt blodtyck och allt som gör jag mår skräp.

Varit så här sen jag var tonåring vikt som åker upp. Lyckades gå ner innan ja fick min äldsta dotter men sen dess har det varit stopp utan bar gott upp. Nu har jag lyckats hålla en vikt i bra många år. Men sent som idag såg jag på den där vågen att jag gått upp två kilo till.     

Så nu har jag oavsätt vad folk kring mig säger..Jag ska göra den där magoperationen. Så jag ska knata över till sjukan och säga till om en tid om att de får så lov att skriva en remis till närmsta sjukan som genomför dem.

fredag 29 juli 2016

Något jag själv inte erkänt för mig

För dryga 17 år sen närmare bestämt 14 november 1998 blev jag gravid igen efter att jag tidigare blev tvingad till två aborter. Vilket jag tidigare har berättat om.

Hur som helst bestämde jag vid min andra abort att blev jag gravid igen så vägrade jag göra om det igen. Spela roll om socialtjänst, arbetsförmedling och hela baletten sa till mig att jag inte fick skaffa barn.

Så jag fortsatte min gravidetet och i början på januari 1999 blev jag dålig och fick svårt urinvägsinflamation. Minns jag satt på övervåningen hos min farmor. Nedanför sängkanten på en potta..JA vi hade typ ingen toa innomhus och springa in och ut i den kylan vägrade. Så där satt jag och grät av smärta.

I april blev jag rejält dålig igen. Hade ont i huvudet var och varannan dag. Så jag kontakta min barnmorska som kollade blodtryck osv och fick gå med täta mellanrum där.  Juli kom och vi jag och mitt dåvarande ex och ett par vänner till oss får till Gävle under en helg. På måndagen efter var det dags för en runda till på mvc. Min orginalbarnmorska var ledig den dagen så det var en annan som tog hand om mig.
Först blev jag väldigt förvånad när hon bad mig lämna urinprov. Jag tänkte men hallå jag är ju redan gravid. Varför då göra ett prov till. Lika förvirrad var jag när hon skulle ta blodtrycket..Hon prova flera gånger till sist hämta hon en annan barnmorska så hon även hon fick kolla det.

Sedan sa de att jag hade havenskapasförgiftning. Jag blev jätterädd..Allt bara snurra för mig. De sa jag skulle få åka till Hudiksvall omg. Och fråga om de skulle ringa nån..Ja min man svara jag. Och de gjorde det.

Tankarna bar for runt och jag var så rädd att förlora mitt barn. Hur som helst blev det två långa veckor. Sista dygnen innan min äldsta dotter försämrades jag och minns jag vakna på morgonen att de glömt blodtrycksapparaten på min arm.

På förmiddagen kom läkarn och sa att de skulle sätta igång mina värkar. Jag blev ännu mer rädd..Hur som helst så gick jag där och hade allt på en gång.

När det var dags för förlossningen så gick allt så fort han knappt inte krysta och plopp så var min dotter ute.

Fick knappt se henne då läkarn och en sköterska och min dåvarande man gick iväg med henne, Vad var det som hände..

Det visade sig att hon hade näst intill fått syrebrist och de var tvungna att påskynda min förlossning. Och hon hade efter utgång svårt att hålla sig varm. Så jag fick åka in på bb utan henne och hon en våning ovanför på en avd som kallades för NEO.

Jag kände mig värdelös redan från den stund jag såg enne där uppe morgonen därpå. Hade svårt att ta till mig henne. Men visade det inte för nån.

Oavsätt om jag älskade henne så fanns inte den där äkta moderskänslorna där för mitt barn. Det var först när jag fick min andra dotter som jag förstod..

Samma sjukdom IGEN..samma rum, samma avd. men med två veckor kvar till hennes födelse..

Samma metod bli igångsatt. Det var som få min äldsta dotter två gånger. Men jag ville inte att de skulle särbehandlas så jag försökte älska dem lika mycket.

Hur jag återhämtade mig:
ta till
Ärligt jag har inte det. Även om jag stått bredvid när min syster några senare skulle föda sitt 6:e barn och jag fanns vid hennes sida hela vägen. Och när även min brors nuvarnade sambo fick deras äldsta dotter så kände jag ånger över att jag inte kunde älska mitt eget barn.

Mitt ex förstod väl att inte allt stod rätt till men jag vägrade att fatta, vägrade ta till mig över det som hänt med mig.

Och även om jag satt och grät på bvc med både sjuksköterka och kurator så fatta jag inte hur det stod till med mig.

Först efter att min son föddes december 2004. Då förstod jag att jag höll på få havenskskapasförgiftning igen. Så jag låg i en hel månad med in och ut på bb.

Tiden efter:
Tiden  efter min son föddes var jag livärdd att skaffa fler barn, Men också att han blev sjuk så fort. Hann inte mer än hem så blev han förskyld, bara nån månad senare fick han vattkoppor och sluta med falsk krupp. Jag var livrädd att ha honom ensam ligger andes i sin säng om nätterna och fick sova hos mig tills han var dryga ett år.

Tror inte ens mitt ex ens förstod min rädsla över att jag eller vi höll på förlora tre små liv.

Att bli påmind om detta gör mig ledsen. Spelar ingen roll om jag ser andra barn födas framför min näsa eller om det är nån katt som föder ungar så det rädslan att förlora mina barn som spelar in.

Och sen också det där med havenskapasförgifning,.

Så snacka om att jag rent ut skällde ut min systers man på vägen hem en gång när hon väntade sittt 7:de barn. Hon hade fått reda på att hon hade fått högt blodtryck och barnmorskan släppte inte hem henne först efter det hade gått ner. Jag sa till hennes man att vi måsta vänta.

Så efter vi kom ut därifrån sa jag rent ut att: Havenskapsförgiftning är ingenting att leka med.

Hur gick det för min syster då ??

Ja det visade sig att hon var rejält dålig på slutet av sin gradvitet och hade åkommit med en del proppar och tre veckor efter hon födde sitt sjunde barn en dotter efter fött sex pojkar innan. Så gick hon bort. Endast 43 år gammal.

Vet än i dag varför min syster fick en del proppar under sin sista gradviditet. Enda jag vet att hon hade mycket vätska i kroppen, var svullen från topp till tå. Hade svårt att gå i trappor och hon var andfådd. Jag sa till henne flera gånger att hon skulle typ skita i allt och låta gubben hennes hjälpa till. Men han verka som inte fatta.

Bara några veckor innan hon skulle föda så gräla de. Och han sa nått med att de skulle skiljas. Hon vände bort blicken mot mig och sa: JA det kommer komma den dan med, sa hon. Då förstod jag att hon valde döden istället för att göra som jag skiljas på ett papper.

Så sen hennes bortgång november 2008 har jag funderat på hur illa var det med min syster igetligen ?
visste hon om att hon skulle dö ?
Visste hon att hon skada sin kropp med en massa missfall, aborter och födslar ?
Det är gåtor jag än idag av plågas. och mycket därför är jag livrädd att föda själv fler barn och att jag ska bli likadan igen som med mitt första barn. Att inte våga närma mig barnet.

Men jag vet också att i och med att jag födde två barn till så lärde jag mig något utav det. Att Inte stressa och kände jag minsta stress så tog jag kontakt med sjukvården så de fick göra kontroller. Och jag fick återhämta mig i lugn och ro.

torsdag 28 juli 2016

Ordet är ditt !

 Dessa rader är från en man på

http://beta.stajlplejs.com/?rekryt=ZeroVision

Som ja fått äran att publicera här på nattbarn.


Dessa känslor... - 17 apr 2016 - kl:14:11
Så har man dessa känslor igen, som jag bara vill bli av med.. Känslan att jag bara vill försvinna.. Känslan av att jag bara är ett enda stort misslyckande.. Känslorna det är svårt att sätta ord på. Jag försöker att trycka tillbaka de, men ibland går det inte. Jag försöker vara glad, men inser att det är bara ett tomt skal. Jag försöker att hålla tillbaka tårarna, ibland funkar det, ibland funkar det inte.. Jag vill bara försvinna.. Långt bort från omvärlden. Men samtidigt är det inte rättvist mot de jag försöker vara stark för. Jag försöker vara stark, men vill bara skrika ut all ångest, alla känslor.. Allt som gör ont.. Det jobbiga är att vara social.. Jag vill bara stänga in mig.. Men gör mitt bästa för att hålla humöret uppe nu under besöket. Känner mig bara till besvär.. Känns som att jag är i vägen..
Vill inte må såhär...

Tankarna - 5 apr 2016 - kl:09:41
Tog en välbehövlig kväll/natt hos en av mina bästa kompisar med spel, film osv..
Men nu när man kommit hem kommer ändå tankarna. Tankarna jag inte vill ha, som jag inte tror någon vill ha. Tankarna jag inte vet hur jag blir av med.
Orkar inte så mycket mer...

Känslor... - 2 apr 2016 - kl:23:44
Jag ler men jag är inte glad..
Jag skrattar men är inte glad..
Jag försöker vara stark men det går inte. Varför måste det göra så ont?
Känns snart som att ingenting spelar någon roll längre, och att jag kommer explodera..
Tårarna strömmar ner, samtidigt som jag försöker hindra de.
Är jag stark nog? Nej. Men jag gör mitt bästa för att dölja det..
               

tisdag 26 juli 2016

Igår oh idag !

Tänkte det stod s bra i " en dag i taget i al.anon"s bok för igår och idag som jag vill dela med mig.Kanske jag har skrivit om det innan men det var så länge sen så vi tar en repris på det:

26 juli:
Det är enklare och svårare av alla våra slagord är ordet TÄNK. Vi tycks intensivt hela tiden mest på våra problem och vems fel det är. Vi tycks ja mycket svårt för att börja fundera över vilken roll vi själva spelar i sammanhanget. Ett ord att tänka på och reflektera över är hämnd.

Har jag någon gång, i ett eller annat sammanhang tänkt: Det ska han få för ! - Hon ska nog få igen för vad hon gjort mig. " söker jag lättnad i min bitterhet genom hämnd istället för genom förlåtels "

En person kan såra mig utan att vara medveten om det. Om jag kan visa överseende med det, belönas jag med inre tillfredsställelse. Om min berusande make överröser mig med elakheter, pågrund av sitt självförakt vet jag att de inte är av nåon betydeöse och kan därför strunta i det.

Dagens påminnelse för 26 juli:

inna jag vidtar några åtgärder eller tar till brösttoner, ska jag tänka efter vad det kunde vara som provocerade mig. Om jag kan övertyga mig själv att inte göra eller säga något, kan jag inom mig stilla glädjas åt att min Högre Makt såg till mig i nåd och hjälpte mig att tiga.

En sådant konstriktivt tänkande är ett av många sätt att bygga upp sitt självförtroende.

"Vad gagnar det en människa att få rätt om hon därigenom får en fiende ?"

27 juli:
Hur skulle det se ut i världen om inte det fanns problem med alkoholism ? Skulle alla äktenskap och andra mänskliga relationer då fungera perfekt ? Naturligtvis inte. Det skulle därimot visa oss att nykterhet är inte lösningen på alla våra problem.

Visst kan alkoholism krossa äktenskap som annars haft goda chanser att lyckas. Men vi måste också anpassas oss efter varandra för att skapa goda förutsättningar.

Al-Anons främsta syfte är visserligen att hjälpa oss hantera de problem som förvärrats genom alkoholism, men det ger oss också värdefull hjälp att tilllämpa dess principer i vår anpassning såväl i förhållandet till våra makar som vill andra personer.

Dagens påminnelse den 27 juli säger:

Om jag verkligen vill lära mig hur jag på ett enkelt och positivt sätt kan smälta in in i min omgivning och skapa goda relationer med andra, har Al-Anon någonting att ge mig. När jag väl stött på problemet alkoholism och därmed fått tillgång till programmet har jag för avsikt att använda det resten av livet.

" Vi behöver alla en sorts livsfilosofi "
Kommenterade en AA-talare. # så jag håller mig helt enkelt  till de 'Tolv Stegen. "

Nattbarn på flera ställen

Idag startade jag gruppen nattbarn på FaceBook

Från och med den 1 augusti kommer nattbarn också finnas på: stajlplejs/Lunarstorm

Syftet med att ha det här med nattbarn dels som grupp på fb och även inne på Stajlplejs är för att vi ska kunna nå ut till andra männiksor och att kunna visa att man inte är ensam om sina problem osv.

Så varmt välkommen till att besöka nattbarn. 

Första hemugghiften 1

Hemuppgift 1.

Välj ut dina egna mål med programmet.
  • Vad är dina mål med programmet?
  • Ta en stund och fundera ut hur du vill att ditt liv ska se ut när du har gått igenom det här programmet? Skriv sedan dina fyra mål här nedan:
Mål 1
Att komma över hopplösheten att jag är ensam.
 Det vill säga att gå  vidare från det som har hänt 
och komma tillbaks till mitt liv.


  • Mål 2
  • Sluta känna mig nedstämd var och varannan dag.
  • Få tillbaks min tro på framtiden och om ett hopp om                                                        att det kommer komma en ny värld.



  • Mål 3
  • Hitta sätt att hantera min ångest så jag slipper gå runt och                                           må dåligt och ha ont i magen var och varannan dag.
  • Sluta må dåligt av återkommande påminnelser                                                                från det som hände mig.



  • Mål 4
  • Jag vill lära mig hantera mina känslor på ett bättre sätt.
  • Gå vidare från den traumatiska händelsen och klara av att vara                                öppen med det som har hänt mig när jag                                                               träffar människor jag litar på i min närhet.


 Det kommer komma ta ett tag. Ska träffa min kurator igen på torsdag. Ska ge henne denna blogglänk till nattbarn eftersom det är här jag verkligen kan känna mig uppskattad och få dela med mig av mina ord, tankar och allt. 


Den här hemuppgiften är en del av den behandling som jag kommer att genomgå. Steg för steg. Hur lång tid det kommer att ta är upp till mig.

måndag 25 juli 2016

Nej inte igen !

Haft de där dumma dödstankarna igen i huvudet som tex att jag inte känner nån glädje i livet igen.

Fick dessutom hopplöshet av saknaden efter två barn jag blev tvingad att ta bort i mina unga år. Bad till min Gud igen att jag verkligen vill träffa dem i paradiset och att alla som har haft liknade problem som jag ska få en chans att få deras liv tillbaka.

Dom tur är så kom jag ihåg mitt och min mans lösenord när jag får panik i duschen. Banka på väggen. Numera behöver jag inte ens förklara för honom vad det är..Utan han förstår mig till fullt godo och ser till att jag får en handduk, får kliva ur badkaret och gå och lägga mig en stund på sängen och vila.

Min äldsta dotter kom in och undra vad det var och jag förklarade att jag saknade hennes äldre syskon. Som jag kallar för Tobis och Evelina. Fick också förklara för min dotters pojkvän om vad som hänt och varför jag slog i väggen.

Min dotter förstår mig också nu och hon sa. Tänk inte på dem då. Men det är svårt. Det är en del av mig som saknas och det är de där två barnen som jag skulle ha fött. Men rädslan att min pappa skulle göra samma som med min syster.

Det han han gjorde var att slå henne hårt i magen och sen kasta han ut henne. Hon var bara 19 år och skulle fylla 20. Jag minns jag satt i köket och såg vad han gjorde.

Samma sak hände igen men denna gång var jag livrädd att soc och arbetsförmedligen skulle ta barnet ifrån mig och blev tvingad till abort.

Vilket jag ångrade direkt men faran var för sen och jag led nått avskyvärt i flera månader. Och lovade min syster att blir jag gravid igen vägrar jag ta bort det. Och så fick jag min äldsta dotter ca 2 år efter. Men saknaden kommer och går hela tiden efter de små liven som aldrig fick se ljuset och se mig. Ge dem den där trygga famnen och allt.

söndag 24 juli 2016

Självhjälp för PSTD !

För jag ska ska komma på fötter hjälper det inte bara säga gå och prata med kuratorer, bädda ner mig i sängen SOVA. Sova bort dagarna och vänta tills Gud täcker ut sin hand och ber mig somna in. Sån är inte min Gud han vill jag ska närma honom och våga ta steget och lyssna och ta in. Och komma till det där dopet jag länge längtat i så många går. Steget om att jag verkligen vill vara en del av Jehovas organisation.
Men vad är pstd är det nått som vetenskapen bara hittat på för vi ska gå runt och älta och må skräp eller går det att bota.
Klart det går att bota. Men hur vet man att man har pstd ?
Symtom på att man har PTSD är följande:
  1. Tappa intresse för saker, inte känna att det va någon mening med något. 
  2. Undvika saker som påminde om händelsen/händelserna
  3. Bli lätt upprörd/irriterad
  4. Mardrömmar om händelsen/händelserna eller saker som liknar det.
  5. Få flashbacks ''verklighets trogna filmer som svävar dig tillbaka till allt hände'' det utlöses oftast vid, lukter, saker som liknar det som hänt, personer som är likar dem som gjort något eller om du ser personen, eller ser platsen.
  6. Alla tankar går tillbaka och stör det dagliga livet
  7. har det hänt något med människor så tappar du oftast förtroendet för människor.
  8. Nedstämd 
  9. Skylla allt på sig själv.

Om mig:
Det har tagit mig lång tid att söka hjälp. När jag väl gjorde det gick det så långt att jag sopade i mig en massa mediciner igen. Sen ångra jag jag allt och tog kontakt med en nära vän och sa vad jag gjort. Han sa ring 112 eller till en närstående släkting. Det koppla inte jag skulle ha ringt min man utan jag ringde en nära vän jag litade på. Så hon och hennes barnbarn kom och jag åkte in till akuten. Där sa läkaren rakt ut varför jag inte sökt tidigare. Jag sa som det var..rädslan att min exman jobbade på psyk och att nu skiter jag i vilket för jag orkar inte leva längre.

Då hade jag varit nedstämd i över 5 år igen. Jag fick åka ambulans till Hudiksvall där jag fick tillbringa natten på en hård äcklig briss. Inte nog med det det var den där natten man skulle ställa fram klockan också. Så allt hände under en enda timma. Knivskuren kom in efter att varit med om knivdrama i Söderhamn, klockoran ställdes om olika så det blev stressigt för både passienter och personal. Och där låg jag bakom en skärm och plågades med dödsångest och panikångest. Fätst klockan sex cirka slog det mig att jag måsta ringa och prata med nån. Så jag ringde min bästa vän i Skåne. 

hur som helst så kom jag upp på psyk vid förmiddagstid nått sånt. Minns inte riktigt hur vi tog oss dit. Jag orka knappt inte hålla ögonen öppna. Enda jag minns att jag hade min säng med mig under färden. Och att det var nån sängtruck som jag for på. Känslan av sval kyla. Och jag drog filten närmare kroppen.

Till en början så kändes det okej detta fixar jag..Jag har ju tagit igenom det här förr..Och denna gång ska jag inte ställa in mig att begära mig hem på egen förvåg. Så på måndagen berätta min äldsta dotter att hennes pappa skulle jobba..Så jag var inställd på att han skulle komma och vara där under natten.

Var så mysigt på nått sätt den kvällen, vi småprata lite och sen fick jag medicin och la mig för att sova. Vakna typ halv fem - fem dan därpå och hade ont i huvudet och svårt att somna om. Så jag fick alvedon och begärde en extra kudde som min exman kom in med.

Kändes som han förstod mig. Hur som helst så när jag var på väg att återhämta mig dök allt upp igen. Oron och jag mådde skräp. Det var på fredagen. Vi hade haft lite stökigt med en annan pasient på avdelningen och de ringde in bemaningen..Dum som de var ringde de min exman och han hoppa in.

Chockad sa jag till han..skulle du inte jobba inne på B i natt ?
Han svara att de hade ringt inom honom eftersom vi behövde mera personal.
Jag börja bli sämre och gick hela helgen och hade ont i magen och grovstirra på den där personallistan som satt på väggen..tänkte att är det så där enkelt vet jag inte när han skulle jobba igen..
Så på måndagmorgon var jag så pass dålig att jag kunde inte äta, låg och hyperventilera i min säng så fort dörrklockan i enten ringde och trodde det var mitt ex.

Senare på dan kom en läkare och avdeningschef till mitt rum och jag sa som det var.
De sa de hade förstått att jag mådde sämre pga mitt ex. Och de gjorde så jag kom till Gävle samma kväll.
Tisdagmorgon vakna ajg och var förvirrad och visste inte alls var jag var. Personalen sa jag var i Gävle och att jag skulle få prata med en läkare under dagen.

Eftermiddag. Fick jag träffa en läkare, sjuksköterska och avdchefen. Avdchefen berätta lite om sin bakgrund osv. Sen erbjöd han mig sitta på hans plats. Och han ställde frågor till läkaren och sjuksköterskan. Så rita han upp en mall som såg ut ungefär så här:
Men eftesom jag inte hade jobb så strök han det. Och så frågade han igen sitt lilla team där. vad som händer när jag får får mycket av det där tre sakerna.

Svaret han sa var nått med att jo då tar natahlie överdos på mediciner. Så det han ville komma fram till i samtalet var att jag var mycket stresskänslig person.

Omsdag förmiddag ringde mitt ex till mig..Minns jag log på läpparna och tänkte HAHA du kan inte skada komma åt mig.
Eftersom på tisdagen hade jag också fått veta vem som var boven i dramat och varför mitt tillstånd hade försämras under min vistelse i Hudik.

Hur som helst på torsdagen fick jag prata med en AT- läkare och svara på en massa frågor. Ni vet det jag nämnde lite om högre upp om Pstd symtomer,

Resultatet blev att jag har det. Förklarar en hel del att 40 år av mitt liv har plågat mig.

Föds man med PTSD eller hur går det till? 
PTSD, är inget man föds med. Utan att PTSD betyder Posttraumatisk stressyndrom. Som ni ser på namnet så innehåller det 'traumatiskt'' vilken ger oss en ledtråd. Det handlar faktiskt om att man har utsatt för traumatiska upplevelser te.x, våldtäkt, misshandel, krig, stora olyckor. Sånt som är traumatiskt. Så absolut inget man föds med!

Så just nu känner jag mig bara lättad över att fått svar på varför jag är som jag är.

Så låt mig påbörja behandling och hjälper mig av andras berättleser och tips. Så här är en:
http://nouw.com/typsofiak/da-oppnar-jag-min-ptsd-dagbok-for-allman-13423154

Kram på er alla läsare: Natta.
nattbarnsredaktion@gmail.com

Min behandling

Steg för steg kommer jag ta. Steg för steg kommer jag att bli bra igen. Och kanske en gång för alla kunna leva ett normalt liv. För inte så länge sen kom mitt samvete till minne att 40 år av mitt liv har varit  händelser som gått i som en repitknapp inne i mitt undermedvetna.

Jag var bara två år gammal ca när min morfar börja kladda på mig. Som barn trodde jag att det var normalt. Jag förstod inte att det var fel det han gjorde på mig. hade hänt i det där rummet.

Han gjorde saker på mig när jag satt i hans knä. Till och med när han låg på sin säng på övervåningen och ville jag skulle göra saker med hans den ni vet vad.

Han sa att jag inget fick säga till min mormor eller till nån. Rädslan kom senare när min morfar hade gått bort. Att ens sova i det där rummet eller i den sängen fick mig må skit. Jag drog mig ofta att gå upp för trappan och se rummet och bli påmind varenda gång om vad som hade hänt i det rummet. Sak samma var det i vardagsrummet just i den där stolen jag och morfar hade suttit. Det äcklar mig än i dag när jag skriver om det. Hur vidrig vuxna kan vara mot små barn.

Ur denna sida: https://posttraumatiskstress.com/
Kommer jag och min kurator att jobba med framöver. Men först måste vi få ordning på mina dödstankar om att att jag inte vill leva lngre.

Att jag inte vill är att jag är så trött och less bråk, våld, stress, oro och en massa saker. Men det kommer under tiden måste jag lära mig att hantera stressen. Och hitta balansen för ett sunt mående...

Känner redan nu att jag är behov av den där stoppklockan jag har laddat hem på min mobil att den ger ett gott föredöme för mig. 

lördag 23 juli 2016

Saknader ni detta !!!

Saknar ni mina inslag om " En dag i taget i Al-anon "??

Här kommer en passande del som jag ska skriva ner för er läsare.

Dagen den 23 juli.

När min själ är i uppror och mina tankar mal och mal och jag fösöker tala förnuft med mig själv, kan det vara bra att ha en enkel fras att kunna stoppa tankegången. Ett slagord ger lugn och sinnesro, tell exempel: " Gör det enkelt."

Förmodligen finns det ingenting jag kan göra just nu -- denna minut, denna timme, denna dag -- för att lösa problemet som tär på mitt sinne. Vad tjänar det då till att jag pinar mig själv ?

Jag måste sluta söka lösningar och förklaringar och inte älta mina bittra tankar om och om igen, tills jag mår fysiskt illa. Jag ska avsluta mitt sinne och befria mig från förvirring genom att hålla en enda enkel fras i minnet medan jag väntar på tecken och vägledning från Gud.

Dagens påminnelse.

Mina bekymmer är ofta så invecklade att ingen människa kan reda ut dem. De exixterar kanske rent av endast i mina förvirrade tankar. När jag hamnar i ett sådant dödläge och eriner mig att göra det enkelt, kommer jag återfå fattningen.

"Under dina vingars skugga
skall min tillflykt vara
tills min plåga är förbi."
* (Book of commmon Rryer.)
* Engelsa kyrkans bön - och ritualbok.)

Mina egna ord:
 Tänkte på detta inslag ur boken En dag i taget i al-anon. Att jag under min vistelse i Gävle på psykratin där såg mig som en burk med lock. Eftersom jag genom åren fått tagit en del skräp till höger och vänster. När så burken blir så full att locket inte går att stänga rinner det ut. Och det är då jag blir som jobbigast.

Samma dag som jag fick min Pstd diagnos frågade jag läkaren rakt ut om en sak jag länge velat få svar på.

Frågan var: När man har detta jag nu fått svar på är det då då möjligt att man kan gå så långt att ma näst intill vill kunna döda någon ?

Hon läkarn sa: Det händer.
Tack svarade jag och tog upp en händelse som jag fick näst intill panik över tidigare under dagen. Det var i mitt gamla hus. Och det var väl si så där slutet för mitt och ex och mitt äktenskap. Hur som helst så hade jag fått veta att min exman hade en ryslig hög mobilräkning och det var jag som skulle dra strået till stacken och prata med honom om det.

Han blev så arg på mig att han knuffa omkull mig i soffan och bröt sönder sin mobil mitt framför mig och kasta delarna på mig och gick ut i köket. Jag efter och tryckte upp honom mot köksbänken och hota honom med en skruvmejsel. Därefter så gjorde jag stryptag på honom och sa " Jag ska göra precis som du gjort mig om inte värre." Gubben blev näst intill blå tills jag släppte taget och han rusa ut och jag efter som ett argt bi och kastade hästskor som låg på backen. Han sa något om att jag hade blivit tokig.

*****************************************
Att det blev så fanns många anledningar till. Dels sexuellt ofredande, misshandel, och allt som mitt ex gjorde på mig. 

Nyckelhålets hemlighet.

Nyckelhålets hemlighet. Det vill säga när folk stirrar på en och man tror man har pest eller nått liknande. Hur som helst så skulle jag vilja berätta varför jag kallar detta för ett nyckelhål.

Jag var kanske 12 - 15 år eller nått sånt när jag insåg att min pappa ofta satt i källarplanets vardagsrum och kollade tv eller satt och lyssna på musik. Han drack ofta på den tiden. Hur som helst hade vi även våran dusch där nere, samt tvättstuga och sånt och två förråd.

När man kom ner till källaren kom man ner direkt till vardagsrummet. Och varje gång jag kom ner kändes det som om min pappa klädde av mig med sin blick. Värst vart det när han var berusad av alkohol.

Jag våga knappt duscha där nere pga att vi hade bara draperier för duchrummet. Och jag kände sånt obehag att jag drog mig in i det sista att duscha.
g äcklad
Gick bra när inte gubben satt där men när han gjorde det var jag livrädd att gubben skulle se mig naken. På den här tiden var jag livrädd för män.

Hur som helst så bad jag till mamma att jag ville duscha inne i badrummet på övervåningen när min pappa satt där nere i källaren. På senare år innan mamma gick bort i canser fick jag veta att hon kände till mitt problem med pappa.

Men det var inte bara det som jag kände mig äcklad och uttittad. Liknande problem har varit en del män min syster varit tillsammans med också.

Känt mig äcklad och rädd. De taffsa på mig och sa en massa äckliga kommentar. Minns en man hon hade. Han var på besök hos min syster och hade med sig en liten hund.

Jag vakan mitt i natten och hörde hur de flåsa och hade sig innefrån hennes vardagsrum och plötsligt hör jag mannen säga nått om att han ville jag skulle ha sexuellt umgänge med hans lilla hund.

Jag blev livrädd och börja störtgråta och ville därifrån. Som tur var så av bröt de sitt flåsande och min syster kom in och lugnade mig och inget hände.

Nu senaste tiden har sånt här dykt upp igen i mina minnen och jag känner mig uttittad genom vårt titthål på våran ytterdörr.

Jag kan få för mig att folk tittar in genom fönster och dörrar osv. Värst är att vi har ju badrummet mitt i mot ytterdörren. Så jag säger ofta orden: "Inte titta".

Går lite lättare nu eftersom jag har tejpat för det där titthålet.

Men ändå det känns bedrövligt...Jag var ju bara barn på den tiden. De var vuxna män..De borde ha insett faran och inte göra sånt som är förbjudet.,

Men nu ska jag kämpa mig fram försöka fokusera på må bra, Och försöka lägga allt bakom mig.

fredag 22 juli 2016

Pstd = Posttraumatiskt stressyndrom

Det var ett tag sen nu igen jag skrev här inne. Mycket har hänt och jag har varit långt ner i eländet igen Så långt att jag tog för mycket mediciner igen. Anledning till att jag gjorde det hängde ihop med mycket. Sorgen efter mamma, oron kring mina käraste anhöriga, ekonomin osv.

Jag har tidigare berättat om äckliga män som kladdat på mig och skräcken genom mina år  och går. Ingen ursäkt att jag ibland gör saker omedvetet och låter mig utnyttjats av människor i mitt liv.

I april i år fick jag svaren jag länge velat sjukvården skulle ha gjort för länge sen då helvetet bröt ut för ett antal år sen.

Diagnosen jag fick var Posttraumatiskt stressyndrom medföljande deperation. I och med det börjar med magsmärtor, oro och stress och leder till att jag blir helt inne i en indre deperation När jag är som mest nere sker saker som är oerhört jobbiga och jag grips av panikångest, hyperväterlerar, får svårt att andas, vill knappt inte gå ut eller inte äta. Ibland händer det att jag tröstäter och blir så äcklad att jag skulle vilja kräkas upp allt igen. Eller dunka mig hårt i magen så den blir platt som en pannkaka. 

Ibland när jag ska ut och gå känns det som allt bara är för jobbigt, känner fly känslor kommer och går och jag känner mig hopplös och tom som om ingen bryr sig om jag låg där död på marken. 

Att dagligen ha dödsångest och känner jag är klar med denna värld. Låt mig somna in. Låt mig slippa leva i denna värld där allt bara är elände.


Ibland vill jag bara skrika VARFÖR ???

Kan inte hata de döda som gjort mig illa. I vintras gick en av dom bort i canser. Ville sörja men jag kände bara hatet inombord, kunde inte ens fatta ord på hur lugn jag kände mig. Jag menar jag ska inte behöva känna så. För de var de som inte fatta hur de sårade mig och vilket elände jag skulle få leva med resten av mitt liv. 

Denna blogg är baserad på det mesta. och jag har tagit till mig era kommentarer och stöttat många genom vuxna barns tolvstegs program osv. 

Nu upp till folket där ute. Skulle ni vilja gästblogga hos mig ?

Det ni då gör är att skriva till mig på: natahlie.berglund@gmail.com

Berätta era erfarenheter, era livshistoria, vilka saker har hjälpt er att förbättra ert liv.

Alla bidrag kan vara allt från pstd till droger, missbruk, mobbning, och olika händelser. 

Och du..Ni får självklart vara anonym vid publicering.