Jag brottas varje dag !!

Varje dag brottas jag med min PTSD. Ena dagen sig andra likt. Det kan vara från snusk till rädsla för andra män eller rädsla för att ekonomin i skuldfällan ska dra i väg ännu mer.

Jag försöker komma ihåg att be varje dag, försöker vila så gått det går, Är så glad och tacksam att det finns vänner kring mig som stöttar och framför allt mina barn och min katt. Utan dem skulle jag inte h orkat brottas för min PTSD.

För er som är ny här på bloggen så fick jag diagnosen PTSD för ett och halv år sen. De var samtidigt en lättnad att äntligen få svart på vitt om min nedstämndhet och deperationer. Men också en chock på hur ska jag ta mig upp från det. Jag var som et litet barn i en jättestor säng. Orkade knappt inte ta mig upp ur sängen. Men nu sen jag fick min lille katt så drar han mig ur sängen genom att pussa på mig. Jag mer på dagligen verksamheten nu än jag var i våras och det tackar jag mina barn, mina vänner, mina jobbarvänner och mina katt för. Ja och så Jehova.

För mig är en kram en skön känsla men ibland om fel person försöker krama mig blir jag stel som en pinne. Blev det idag när en man försökte krama mig. Jag rös i hela kroppen. Men sen när jag skulle hem gick det bättre.

Varför vänta !!!

Var på en sån där gastric bypass information. Kände det direkt efter informationen att det var totalt värdelöst, pga att jag är verkligen fast besluten av att göra den. Så jag ringde till dem idag och sa som det var. Så får se när de ringer upp igen och jag får komma dit för mer undersökningar.

Varför vill jag detta. Ja många orsaker är att jag mått psykiskt dåigt pga min övervikt ända sen tonåren och att det bidrog till att jag fick havenskapsförgiftning med mina barn pga att blodtrycket var skyars högt.
Att jag snarkar och är rent av trött var och varannan dag pga min övervikt.
Spelar roll vad jag stoppar i mig så går jag upp inte ner. Spelar ingen roll om ja springer hundra mil eller två hundra meter så går jag inte ner i vikt. Promenader efter promenader så går jag ändå inte ner i vikt.
 Så varför vänta. Orkar typ inte leva resten av mitt liv i en kropp jag mår skräp över att se varje dag i speglar. När jag står i duschen och när jag ser min kropp vill jag bara bort den där dumma tarmarna som tar sån plats att jag mår ännu sämre Den skapar problem och jag måt skräp över att jag inte får igenom min vilja. Att inte sjukvården tidigare har stöttat och hjälpt mig utan att de försöker hitta lösningar till höger och vänster och inget av deras resultat blir bra.
Gått till massör för kroppen sagt sitt, varit till dietist. Gått ner och gått upp. Nej som sagt varför vänta när jag redan bestämt mig för att jag SKA göra den om så väl jag hungerstrejkar i flera månader. 

En sanning

En sanning grep tag i mig och insåg att jag måste bara skriva av mig. Det nästan så det gör ont att behöva gå ut med det här i nattbarn men det är säkert någon som känner sig träffad. Som även jag blev när denna sanning dök upp i mitt huvud.

Satt och byggde pussel och insåg att jag är det där lilla barnet. Det där lilla barnet som ofta var rädd för män. När jag är i min egen värld kan vad som helst hända. Jag kan ha speciell fysikt närkontakt. Ja ni förstår nog. Men när jag tar av mig masken är jag det lilla barnet.Oroad av att folk skäller på mig, tillrättarvisar. När jag är det i det tillståndet att jag gör saker som jag inte kanske skulle göra händer det att jag tar hand om nära och kära. Precis som man tar hand om dockor och små barn. Men kraften gör att jag mår psykiskt dåligt om det blir för mycket av kakan.

När jag är det lilla barnet vill jag ofta bli lämnad ifred, stänga in mig, gråta, krama Evelina (min docka som idag är 32 år gammal.) I mitt huvud dyker det upp sorg, förtvivlan, ångest, rädsla. Blodet i mitt huvud stelnar och jag blir varm, ryser och tycker det är så pinsamt att jag gjort saker jag inte borde göra.

När jag är det där lilla barnet låter jag mig bli utnyttjad både sexuellt, ekonomiskt, och allt. Men när inte är det där lilla barnet är jag stel som en kratta, vågar inte skratta, vågar inte prata, vågar inte träffa folk. Vågar ingenting rädd för att bli slagen, rädd för att gå ut. Ja så rädd att jag blir nervös och vill bara ligga i sängen och inte kliva upp. Inte gör nånting, inte ens städa, laga mat osv.

När jag inte är det lilla barnet är jag som en duracellkanien. 

 

Då händer det att jag ska ta hand om allt och alla..

Så när har jag varit mig själv? Ja inte många år jag har varit det. Kanske 7 - 10 år av mitt liv. 

Nytt år.. Jo jag tackar jag.

Blev nyss nedstämt. Fick veta att mina barns pappas fru hade stuckit igen. SUCK. Tur man kan lyssna på lite gamla musikminnen mellan varven. Även om jag blir avbruten hela tiden.

Ska försöka lägga ner lite bloggar i vår här. Och satsa mer på den här bloggen.

Är så trött på det där hoppar in och ut kvinnan och hör på mina barn att de är rejält less. Att mina barn ska få vara ensamma hemma varenda gång hon drar.

Försöker ta en dag i taget och försöker hålla mig lugn, även om mitt hjärta gråter.

Är fortfarande inne på min ide om ett jag och mitt ex skall ha en egen lägenhet för barnen. Och att han och jag ska pendla mellan. Är det så han ska jobba ska jag kunna vara med barnen. Så de slipper denna in och ut flyttningen. Även om de säger att det inte påverkar dem så hör jag att de är upprörda över att hon drog igen.

Det här påverkar även mig och som jag sa innan blev jag nedstämt.

Nytt år

Tiden går fort Och nu det nytt år. Har varit hemma nu i snart en månad. Och om jag ska summera dygnen, dagarna. Har mycket hänt. Men också att jag om kvällarna innan jag somnar legat i fosterställning. Minns inte så mycket om förgående året, minns bara att det var oerhört jobbigt. bilrock, dödsfall, sjukdomar och allt vad som kan hända.

Det har inte varit lätt vare sig för mig eller mina anhöriga. Mina barn fick ta skräp från skolan pga att jag låg inne på psykeratin. Förstår dem, inte lätt att se sin mamma så sjuk att vardagen inte fungerar. Jag har stressat, mått rejält dåligt. Inte blev det bättre då en atv min mans nära vänner slutade höra av sig pga nån felsägning. Snacka om att vara barnslig från hans sida. Trotsar som en treåring.

Inte ens nyåret kunde han skriva ett enda sms. Man undrar vad det var för en slags vän. Men hoppas att han gör likadant mot andra vänner en dag.

Hur som helst. Fokusera mig på att jobba på mig själv detta år, bli stark igen. Sen får vänner stå åt sidan. Eftersom jag behöver äkta vänner vid min sida. Vänner som ser mig och inte ignorerar.

Så välkommen 2017